Utflykter i Siljansnäs natur
|
Text: Kjell Leander
För att uppleva natur, behöver man inte åka långt. För många räcker det med att sätta upp ett fågelbord. Snart har man de olika fåglarna där. Ett riktigt bra ställe för den late att utöva fågelskådning utgör Fornbybanken. Vintertid bildas en liten vak under bron, där har setts rödhuvad dykand och alfågel. Man kan alltså bara titta ut när man passerar i bil. Under de senaste femton åren har jag haft förmånen att verka som lärare på Företagarnas folkhögskola i Leksand. Jag driver där en kurs med inriktning på vattenekologi. Undervisningen är praktiskt upplagd med många exkursioner. När man är ute med kursdeltagarna ser man mycket, frågorna dyker upp, och kräver svar. Efter hand hittar man " smultronställen ", platser man gärna återkommer till. |
|
|
Innehåll Högt uppe i en brant på Flenberget finns en gammal koppargruva. Utsikten är den allra bästa för att därifrån se Siljansnäs. Flenberget ligger i Mora kommun, Sollerö socken. För att komma upp dit kan man gå ca 4 km från Flenarnas fäbodar ( Siljansnäs ). Du kan också skaffa en karta och leta upp någon skogsbilväg som tar dig närmare. Flenbergets topp har ett triangelmärke inhugget i graniten. Enligt kartan befinner sig toppen på 524,3 m ö h. Gruvan finns ca 2 km nordost om toppen. Den ligger i en nästan lodrät berghäll, ett gruvhål är lodrätt ca 20 m, ett annat är horisontellt ca 20 m. Det lodräta hålet är vattenfyllt. |
|
|
|
 |
| Från gruvan ser man Siljansnäs kyrka, en stor del av socknens sjöar, Siljan, Limåviken, Olsnäsviken, Israelssjön och Kollsjön. Karl Lärka, den kände fotografen från Sollerön, har tagit ett kort inifrån gruvan. Berget bildar ramen, och i fjärran ser man Siljansnäs skogar och sjöar. Ibland har jag funderat på hur Karl Lärka bar sig åt för att ta ett foto inifrån gruvan. Den är delvis vattenfylld, och fotot är taget långt innan de uppblåsbara gummibåtarna uppfanns. Kanske han gjorde en träflotte ? I alla händelser är det snudd på omöjligt och förenat med livsfara att vistas i branten. Ett annat kort, som Lärka tagit, är från utsikten ovanför gruvan. I fronten syns en gammal, vriden fura. Bägge korten finns i " Med Dalälven från källorna till havet ", K.E.Forsslund 1921, delen om Sollerön och Siljansnäs.. Den kände Siljansnäsmålaren, Anders Altzar, har på en jättemålning skildrat utsikten, med tallen i förgrunden. Anders Altzar är mest känd som vintermålare, men den här tavlan är en sommarbild, där molnskuggor drar fram över det gröna landskapet. Om du går upp till gruvan någon gång, så skall du se att furan står kvar ! Vad skulle inte den kunna berätta Trädet är litet, ca 3 m högt, växer i en klippskreva, och är säkert 300 år. Orsaken till att det är så litet beror på att det står vindpinat och växer i näringsfattig mark. | |
 Gamla tallen på Flenberget. I branten häckar korp och fjällvråk. |
|
| Nedanför gruvan ligger en djup halvmånformad dal som kallas för Myckelgrav. Till för några år sen var skogen kvar. Nu utbreder sig ett jättehygge i graven. | |
 Ristning på gammla tall |
Vem har ristat in "aE K B EBOR"? Kanske någon som läser ristningen, vet vad bokstäverna betyder ? Den mest närbelägna fäboden är Lövberg i Sollerö socken. Kanske gjordes ristningen när man vaktade djuren som betade på skogen? Man ser att ristningen gjordes för länge sen, barken har växt över en del av såret. |
| Enligt min mening är formationen den mäktigaste i trakten, kalhygget gör att man ser djupet och omfattningen av den. Kvartärgeologer tolkar bildningen som en glaciärnisch dvs att en isrest låg kvar efter inlandsisens avsmältning och fördjupade denna dal. En bit is låg alltså kvar i bergsskuggan. I Myckelgrav sågs en växt som heter torta ( tolta ). Den är en meterhög växt som vanligtvis hittas i fjälldalarna. Med hyggets tillkomst har den eventuellt försvunnit, eftersom miljön förändrats. Skogen närmast toppen, med den vridna furan, får stå kvar. Avverkarna bedömer stupet som ett "tekniskt impediment", dvs att det är omöjligt, eller det kostar för mycket, att hugga och frakta bort träden. | |
|
För att hitta riktigt gammal skog måste man bege sig till platser som ligger avsides. Långt från väg, långt från flottningsled, långt från bebyggelse. Den kanske äldsta skogen finns på toppen av Fjällberget, socknens högsta berg. Tallarna där är inte så stora. Höjden över havet ( 525 m ) medför att de vindpinas och utsätts för ett kyligare klimat. Skogen blev nog kvar däruppe, för att det inte var lönt att avverka. En del tallar är mer än 300 år gamla. Genom att skogen är gles, har man ganska bra utsikt. Det är inte så långt till högsta berget kring Siljan, Säliträ, 597 m ö h. Från Säliträ ser man Transtrandsfjällen. Man skulle vilja se fjällen från Fjällberget, men några berg ligger i vägen. En kilometer nordost om toppen ligger Fjällbergets fäbod. Ett par stugor finns kvar, fäboddriften upphörde 1917. Fart Anders från Fornby låste sin stuga då, och la nyckeln under en sten. I mitten på 1970-talet gick Anders tillbaka tillsammans med sina två dottersöner. Han hittade nyckeln, men stugan hade ruttnat bort. För övrigt var nästan all skog var avverkad vid förra sekelskiftet, "…inte pinne så långt ögat nådde…" ( länsskogvaktare Dybeck ). Behovet av ved, träkol till Limå bruk är några av orsakerna. Limå bruk ligger vid Limån nära Siljan. I Limå bruk framställde man järn i en masugn. För att, på den tiden, få ett kilo järn behövdes hundra kilo kol. För att framställa hundra kilo kol gick det åt femhundra kilo trä. På sydöstra delen av Fjällberget ligger myrmarker, som uppvisar torrakor med den ovanliga varglaven. Varglaven är gulgrön. Den liknar ingen annan lav. Den är giftig. Det sägs att man använde laven för att förgifta åteln. Vulpinsyra är den verksamma substansen. Varglav finns i Siljansnäs, förutom vid Fjällberget, på myren söder om Yxen, på Torrakmyren samt vid Nämbersttjärnen. Varglavens utbredning i Norden är lite speciell, den är inte nordlig eller sydlig. Varglaven finns i ett smalt väst-östligt band, där Siljansnäs befinner sig i sydligare delen. Lavar sprids med sporer, de behöver också växa tillsammans med alger i en symbios ( ömsesidigt beroende ). Sporerna fraktas med vindar, troligtvis runt hela klotet. För att gro behöver laven rätt underlag och rätt alg. Varför vi har varglav i Siljansnäs är en gåta. Varglav finns sällsynt i Norge, den växer också i Kalifornien högt uppe i redwoodträden. Antagligen kräver laven en mycket speciell miljö. Varglaven förökar sig inte längre i Sverige, varför vet ingen. Senast man såg " förökningsknoppar " var i mitten av fyrtiotalet.
|
|
 Varglav |
Varglav är starkt gulgrön, du hittar den på tall, oftast ute på myrar. Var snäll och låt myrtallarna stå kvar, hugg inte upp dem till kaffeved. Varglav kan sprida sig, om små bitar från en lav råkar hamna så att den får fäste på en annan tall! |
|
Den varglav som man nu ser, kan betraktas som ett bestånd av ” levande döda ”. Så länge som de gamla tallarna får stå kvar, så länge kommer varglaven att finnas. Leta efter en starkt gulgrönfärgad lav, du kanske gör nya fynd! Du skall leta på gamla gråa tallar, oftast utan bark, gärna ute på myrar. |
|
|
Gå upp på ett annat berg nära Flenarnas fäbod. En dålig skogsbilväg tar dig riktigt nära, du kommer att se en gammelskog på höger sida. Gå nerför en sluttning, över en bäck, och det finaste området hittar du när du klättrar uppför efter att ha passerat bäcken. På Trymackberget ( skrevs Tryggmarkberget av Olov Siljeström år 1730 ) syns blåsippa. En smal " korridor " i östsluttningen ca 10 m bred och 100 m lång hyser en del arter, bl.a skogsnycklar och blåsippa, som kräver kalk. Eftersom siljansnäsberggrunden består av surt urberg, lyser kalkkrävande arter med sin frånvaro. Överraskningen blir desto större när man här och där anar spår av basiskt material, som t ex på Trymackberget. Blåsippan blommar i april-maj, och är ovanlig i siljansnässkogen. Nere i bygden kring sjön är den ganska allmän, där har kalk tillförts på annat sätt. Skogsnyckeln är en orkidé, som blommar i juni. Eftersom jag inte sett skogsnyckeln på något annat ställe i Siljansnäs, drar jag slutsatsen att den är mycket sällsynt här. Den påminner lite grann om utseendet på Jungfru Marie nycklar, en annan orkidé som växer rikligt i myrkanterna. Jungfru Marie nycklar är knuten till sur miljö och därför en vanlig växt i Siljansnäs. Alla orkideer är fridlysta. På lövträden i sluttningen, framförallt på de grova asparna, finns rikligt med lunglav. Lunglav växer på lövträd, företrädesvis asp, sälg och rönn. Skogen måste vara gammal för att lunglaven skall trivas. Den behöver också hög luftfuktighet och vindskydd. I och med att sluttningen vetter mot öster dämpas effekten av västvindarna, det blåser ju oftast västerifrån. Lunglav syns också vid Förberg, nära fäboden.
|
|
 Lunglav |
Lunglaven är vackert grön om den står skyddat och fuktigt. När träden runt omkring huggs bort, torkar laven och blir grå. Det räcker alltså inte med att spara enstaka träd ute på ett hygge. Lunglaven är därför ovanlig i Siljansnäs, på enstaka platser kan man ha turen att få se den. |
|
Lunglaven finns på fuktiga ställen bl a på Irland och i Norge. 1996 råkade vi, några från min skola, se den på Kilimanjaro på 3000 m höjd. Däruppe var det kyligt och fuktigt och hemlängtan hade bedarrat, eftersom klimatet påminde så mycket om hemma. När vi dessutom såg lunglaven växa där, kände vi oss som Mats i Himlaspelet när han tittade genom dörren… (- Gud, je ä hemma !). Lunglaven sprids med sporer som sen driver omkring i lufthavet. När miljön är den rätta börjar sporen att gro.
|
|
|
Ett annat fint område är Långsåsbergets östsluttning. Du kan gå från korsningen Långsvägen - Klockarbergsvägen vid sjön Långs norra ände. Med " fint " menas här att skogen är gammal och inte rörd på långliga tider. Skogen står tät och utsikten är obefintlig. Branten är blockrik, mossa växer rikligt och skägglaven hänger från träden. På en gammal jättetall växer varglav. Två bäckraviner drar ner genom skogspartiet. Ett stycke John Bauer-natur. Vid bäckarna växer stora ormbunkar, örnbräken men antagligen också skogsbräken. Trolldruva, stinknäva, blåsippa, nattviol och den sällsynta myskmåran (myskmadra) kan ses. I branten växer jätteaspar som är draperade med lunglav. Varför skall man klättra i en blockrik slänt för att se varglav och lunglav ? De indikerar höga naturvärden, finns dessa, finns också många andra arter. Tjäder och duvhök är knutna till gammelskogen, ofta syns lodjursspår i bergsbranterna. Småvilt söker skydd, eftersom där finns så många kullfallna träd. På träden syns tickor: fnöskticka, ullticka, rynkskinn med flera idag ovanliga arter. I en riktigt fin gammelskog ligger ungefär lika många träd som står, och draperier av skägglav och garnlav ger en trolsk stämning. I Siljansnäs finns hundratals hektar med värdefull skog, det vill säga ekonomiskt vacker skog. Röjning och gallring ger en rakstammig tallskog där tyvärr mångfalden fått ge vika för en monokultur. Flenberget, Trymackberg och Långsåsberget är alla svårtillgängliga, du behöver bra skor och en del klättringsvana när du går dit. När du kommit dit blir du inte besviken, eftersom du ser mark som är värdefull ur ett biologiskt perspektiv. Du ser också skog som idag är sällsynt och som i framtiden kanske är helt försvunnen. |
|
|
Storön   |
|
 Utsikt från Granberget. Storön till höger |
 Vägen inne på Storön |
|
Gör en cykelutflykt till Storön. Storön är ett naturreservat. Syftet med att skydda Storön i reservatsform är att bevara den mosaik av värdefull natur som finns därute. Det är alltså angeläget att jordbruksmarken hävdas. De gamla ladorna har fått nya tak. En fin liten väg gör att du kan cykla in på ön. Ön omges av Alviken i väster, Byrviken i öster. Åt norr och söder finns trånga vassbemängda sund mellan sjöarna. Ett skogsparti ligger på en höjd på ön. Om du lämnar cykeln och går in där kommer du snart till en brant. Det är en förkastning i väst-östlig riktning. Stupet är ca 20 meter. Du har fin utsikt över Byrviken därifrån. De fåglar som du ser under våren är främst sånglärka, tofsvipa och storspov. Under försommaren hörs sångare som grönsångare, gransångare och lövsångare. På sommareftermiddagarna kan man också höra gräshoppssångare. Den idag helt försvunna kornknarren borde kanske återkomma, nu när marken är skyddad. Kornknarren var vanlig förr, man tror den försvann när jordbruket förändrades. |
|
 |
En skylt välkomnar dig vid Storön. Gamla namn på åkrar är skrivna. Följ vägarna in på ön, säkert hittar du intressanta saker. |
|
Truts udde Åk Siljansvägen Från Hjulbäck mot Olsnäs tills du kommer till ett ställe där du ser Siljan ligga nära. På sommaren finns där en liten sandstrand. Socknens finaste badplats, enligt min mening. En del kallar platsen för havsbadet. Storsiljan ger stranden en havskaraktär. Tittar du åt Mora, så " försvinner " land på ett ställe. Jordens krökning är rätt betydande på två mil. Vattholmsskären ligger rakt norrut. På skären ses, förutom fiskmås och gråtrut, även silltrut. Silltruten är på ovansidan svart, och är knuten till havsmiljö. Kanske den känner sig hemma där, när Storsiljans vattenvidder breder ut sig. Havsörn och storskarv ses där ute regelbundet. Siljans största uppmätta djup, 134 meter, ligger mellan Truts udde och Vattholmsskären. Sandstranden vid Truts udde är inte särskilt stor, den omges av grova stenar. Tittar man närmare på stenarna, kan man se att de utgörs av bl a porfyr och sandsten. Här har de hamnat efter att ha släpats med inlandsisen från norra Dalarna. Förgäves letar man en kalksten, den sten som skulle ge stranden en speciell kalkflora. För att hitta en kalksten vid Siljan får du ro en mil österut, till Laknäs. Varför Siljansnäs inte har kalksten är egentligen en astronomisk gåta. En meteorit slog ner ca 2 mil norr om där du står på stranden. Stranden fanns inte då, för smällen inträffade för 360 miljoner år sen. Vad som fanns då, och finns än idag, är den mycket äldre hårda graniten. Siljansnäs berggrund består till nästan 100 % av granit Ovanpå graniten ligger ett tjockt lager morän, som landisar har avsatt. Det är den spolade moränen som ligger vid badstranden. Dina barn kan säkert plocka fina strandstenar, porfyren är svart med vita prickar. Den ser ut som blodpudding med fettklumpar. Porfyr är också Dalarnas sten, den bergart som man tillverkade Carl XIV Johans sarkofag av. Mera om mineral, bergarter och meteoritnedslaget för 360 miljoner år sen och Siljansnäs berggrund kan du läsa om uppe på Naturum. |
|
|
|
Hornsimpan lever ute i Siljans djup. Den har blivit fångad i nät på 120 meters djup utanför Truts udde. Den äter de små kräftdjur som också lever där. Hornsimpan och andra intressanta djur har överlevt i Siljan sen slutet av istiden. Man kallar dessa djur för istidsrelikter. Siljans hornsimpa är en dvärgform av den art som ute i Östersjön blir ca 40 cm lång. Vår simpa blir ca 25 cm. |
|
Sommartid är Byrviken öppen för en massa aktiviteter. Min egen uppfattning är att känslan för natur hör ihop med vatten, och att barndomens upplevelser berikar den vuxnes naturkänsla. Bästa stället för att upptäcka livet i vattnet, är din egen badplats. Det mesta finns från ytan och ett par meter neråt. Det räcker med cyklop och snorkel. Du kanske ser en husmask, som egentligen är en nattslända, som är en insekt… då har du redan sett mer än vad som finns i något hav. Insekter finns inte i saltvatten ! Har du riktig tur kanske du hittar en vattenskorpion, den är en ca 5 cm lång insekt som andas med ett rör i baken, och har klor som en skorpion. Kärrspindeln, Sveriges största spindel, bygger en dykarklocka och jagar därifrån små fiskar och andra djur. I pojkåren fick vi, jag och mina bröder, cyklopögon och fenor. Våra " korallrev " var metvålen (rishögen som sänkts i sjön) och vassruggen. Vi läste böcker av Jacques Cousteau, och tyckte att gäddan var en barracuda, musslorna blev mördarmusslor och abborrarna jättelika havsabborrar. Långt senare lärde jag mig dyka med tuber, åkte till några hav, såg en hel del saker. Väl hemma igen, fortsatte jag att dyka i Dalarnas " hav ", och upptäckte att jag hade rätt i pojkåren. I Byrviken finns nässeldjur, alger, snäckor, musslor, räkor, märlor…precis som i haven, allt är bara tio gånger mindre. Längre ut på djupet blir det mörkt och kallt. På bottnen finns arter som tar hand om " skräpet " uppifrån. Där finns t ex ärtmusslan och dammusslan. |
|
 Utsikt över Byrviken med Granberget mittemot. |
|
| Ancylussjön uppstod vid landisens avsmältning. Landet var nerpressat av isen och den jättelika issjön utbredde sig söder om iskanten. När isen smälte höjdes landet, eftersom trycket ovanifrån avtog. Då bildades våra sjöar mellan bergen. Idag ligger högsta kustlinjen på ca 200 m ö h. Landet har alltså höjt sig och fortsätter att höja sig med ungefär en halvmeter på hundra år. Fortfarande finns en del djur kvar från den tiden då socknen var havsbotten. Man kallar djuren för istidsrelikter. Siljan, men även Byrviken, hyser ett flertal relikter, som t ex taggmärla, pungräka, hornsimpa och nors. Relikta djur är ganska ovanliga i Sverige, eftersom de levt isolerade i sina miljöer i 8 000 år. En störning av något slag kan medföra att de dör ut, men t ex Stora Israelssjön verkar vara tillräckligt stor och djup för att gömma relikta kräftdjur, där finns både taggmärlan och pungräkan. Ancylussnäckan, som givit namn åt den stora issjön, är hittills inte funnen i Siljansnäs, den finns däremot i Enån i Rättvik. Kanske någon gör ett fynd någon gång ? Leta efter en mörk snäcka i strömmande vatten, 5 mm bred, med en topp som ser ut som en tomtemössa. I Byrviken ligger tre öar, Storön, Lissön och Börran. På Storön finns ett naturreservat. ( Mera om Storön i en annan del av boken.) Lissön och Börran är i linje med varann. De är drumliner, istidsformationer, bildade av morän i läsidan av klipphällen på Lissöns nordvästsida. Isen rörde sig från nordväst mot sydost, öarna visar isrörelseriktningen. På Lissön ses flera gravar, stora lätt synliga stenkummel. Där ligger nog ur-siljansnäsarna, men det är tveksamt om någonting finns kvar av dem efter flera tusen år. Några stenhögar är genomsökta förr, det syns att någon har plockat i dem. Idag är de skyddade enligt fornminneslagen. I klipphällen, flera meter ovanför vattenytan, är inhugget 1916, samt en horisontell linje. Vårfloden 1916 var seklets mest extrema, flera meter över dagens reglerade nivå. Siljan har efter Trängsletdammens tillkomst fått en senarelagd och mer " beskedlig " vårflodstopp. Nivåerna är idag 161,78 ( högsta dämningsgräns ) och 159,90 ( lägsta dämningsgräns ) m ö h. Höstfloden 1985 var extrem för våra dagar, dämningsgränsen blev överskriden med 122 cm. Hösten 2000 blev nivån 111 cm högre. Med vissa års intervall leker vädrets makter med oss, och det är inget vi kan påverka. Ring tel.nr 222 20 får du dagens nivå. Du får de tre sista siffrorna t ex 024, som då betyder 160,24 m ö h. Öarna är viktiga fågellokaler, häckningsplats för måsar, gäss och lommar. Ett år häckade lärkfalken på Lissön. Fåglarna får fram sina kullar, trots en livlig båttrafik. På öarnas stränder växer fackelblomster, en nästan meterhög lila växt som blommar i juli-augusti. I samma riktning som Lissön och Börran dvs nv-so, ligger grundet Dömba, vid högvatten endast synligt som ett sjömärke. Vid lägre vattenstånd sticker stenarna upp. Där brukar storskarven sitta och torka sina vingar, för den får vara ifred där. Storskarven är en havsfågel, men ses varje år kring Siljan. Hittills har den inte häckat här. | |
 Abborre |
Abborren är nog den mest populära fisken. Mångas favoritsysselsättning är att meta abborre på Byrviken en vacker sommarkväll. Vintertid hålls flera fisketävlingar, och beståndet syns inte minska. Om man fiskar upp många små, ökar vikten på de fiskar som blir kvar. De får ju mera mat, de som slipper konkurrens. |
| Varför hugger abborren på din metmask, du gräver ju mask på land, abborren lever i vatten ? Om du gräver i bottenslammet i en sjö, kanske du hittar en mask. Där finns daggmaskens släkting, fåborstmasken, som klarar den blöta miljön. Antagligen har någon " kommit på ", utan att egentligen veta att maskar finns i bottnen, och att abborrarna äter fåborstmaskar om de kan. En annan mask, som många frågar om, är tagelmasken. Den ser ut som hästtagel, är ca 2 dm lång, och finns vid badstranden. Vi kallar den för " grasnål ", gräsnål. Den verkar kunna slå knut på sig själv. I Amerika kallas den för horse hair worm. Den ses där utanför saloonen, där du bundit hästen vid vattentråget. Inte så mycket är känt om tagelmasken, annat än att den lever som parasit inne i skalbaggar. Skalbaggen äts av t ex en gräshoppa, och när den skall dricka, slinker masken ut. Den fullbildade tagelmasken äter inte, utan den lever bara för sin förökning. Tagelmaskhonor lägger sina befruktade ägg på vattenväxter, som när de kläcks på något sätt måste hitta en skalbagge. Troligtvis finns tagelmaskar i alla världsdelar, insekter kan ju flyga och bär masken med sig. Såg själv en tagelmask 1997 i Samariaravinen på Kreta. Tagelmaskarna var vanligare förr, den gynnades nog av att stränderna blev översvämmade. Idag är ju de flesta sjöar reglerade. Varma somrar får du kanske röda utslag efter doppet. Det är "cerkarier" som har borrat sig in i huden. De trodde att du var en fisk ! När cerkarien kommit in i en fisk, kapslar den in sig, och hoppas att fisken blir uppäten av en fågel. I fågelmagen utvecklas kapseln till en plattmask. Masken släpper sina ägg tillsammans med fågelns avföring. Äggen hamnar i vattnet och en del ägg kommer in i en snäcka. Därinne utvecklas cerkarien på nytt och kan ge sig ut på jakt. Hela scenariot belyser hur "allting hänger ihop". Vi är på olika sätt beroende av natur, och naturen är beroende av oss. Ett litet bekymmer idag är algblomning i Byrviken. Det verkar som om vi har för mycket näring i sjön. Alger finns naturligt i alla miljöer, men ibland kan vissa arter av alger massförökas. 1998 och 1999 syntes en blågrönalg av släktet Anabaena. Den gav grön färg åt stränderna. Sommaren 2000 klagar en del på att fisknäten blir " kladdiga ". Det är en annan blågrönalg, släktet Oscillatoria. Att algerna blir många är inte så underligt, om du tänker på dina egna växter i trädgården. Om du gödslar och vattnar, om solen värmer, så växer det bättre, även dina ogräs. Likadant beter sig de små växterna i vattnet. Under vissa förhållanden "blommar" sjön, ibland till fördel, och i enstaka fall, till nackdel. Vi har hittills varit förskonade från algblomningar, något som södra Sveriges sjöar drabbas oftare utav. Orsaken är jordbruk, avloppsutsläpp och hushållens användning av näringsämnen. Algerna gynnas också av ljus och värme. Algerna dör på hösten när kylan kommer och ljuset blir sämre. Vi får hoppas att algblomningen var tillfällig, på vintern är vattnet klart igen. Alger växer också på land. En art som är vanlig på stenar i Siljansnäs är t.ex. Trentepohlia. Det är egentligen en grönalg, men den ser röd ut. Den röda färgen beror på innehåll av karoten, jämför med "carrot", morot. Röda stenar syns överallt när man färdas efter skogsbilvägarna. Utbredningen av vass visar också att Byrviken gödslas, sakta men säkert ökar vassbältena i omfång. En annan karaktärsväxt för Byrvikens stränder är annars strandfräken. I Sverige i övrigt är den ovanlig. Strandfräken är en hybrid mellan sjöfräken och åkerfräken. | |
|
Sätt i kanoten i Lilla Israelssjön. Paddla ut genom sundet till Stora Israelssjön. Till vänster ligger Israelsbodarna. Du ser nog också storlommarna i sjön. Paddla norrut och du kommer till Lomudden, som är en fin liten rullstensås. Ett bra ställe att stanna och vila på. Stranden är fin om du vill bada. Tittar du på växterna ser du tätört där. Tätörten är en köttätande växt, bladen är klibbiga för att fånga flugor. Förr gjorde vallkullorna långmjölk på tätört. Lomudd var en "sövhol " för kullorna i Forsens fäbodar. En "sövhol" borde alla ha, dvs. ett fint ställe att vila på. Djuren betade på skogen och timmarna var nog långa när mjölkdjuren skulle vaktas. Paddla därefter in i Forsån, du ser en bäverhydda till höger. När kanoten glider av sig själv, har du kommit till forsen, som också gett namn åt fäbodarna, Forsens fäbodar. Fäboden finns omnämnd på 1600-talet och sista gången den användes var 1953, då Verner Nygren från Fornby slog en åker. Han hörde ett skrikande ljud på natten när han låg över i fäbodstugan. På morgonen fanns högar med kräftskal längs ån. Det var uttern som hade kalasat. Idag finns varken kräftor eller utter i ån. Fäboden har ett femtontal stugor, bebodda ibland, särskilt under älgjakten. När du passerat Forsen paddlar du ut i Stora Kollsjön. Vass, gäddnate, näckrosor och vattenklöver gör att du måste försöka hålla dig till strömfåran. Ideliga plask röjer att du stör gäddans halvslummer. Stora Kollsjön är ingenstans djupare än två meter. Den omges av myrar och har från början, innan flottningsepoken, varit en myrgöl. En flottningsdamm vid Lilla Kollsjöns utlopp håller nivån uppe. Norr om sjön syns det höga Flenberget, Gesundaberget ligger till höger längre bort. Hela området kring Kollsjöarna är kanske ett blivande naturreservat. Fiskgjusen har sitt bo där, och svart stork syns då och då. Gulärlan häckar på myren, tillsammans med en rad andra arter, främst vadarfåglar. Flottningsdammen är ett kanothinder, där måste du bära den några meter och sätta i nerströms. Då börjar roligaste sträckan, det går riktigt fort bitvis. Du passerar Jobsarbo fäbod, ån har bytt namn till Jobsarboån. Om du hinner måste du titta på den stora Jobsarbotallen, ett jätteträd. En forssträcka söder om fäboden är ett ställe där många brukar välta. Några stenar sticker upp, och bävern har fällt träd i ån, vilket gör kanotturen extra spännande. Jobsarboån rinner ihop med Limån vid Sågkvarn, där kraftverket ligger med sin damm. I Limån finns flodpärlmusslor. Ungefär en mussla av tvåtusen bär en pärla. Musslan fanns ganska rikligt i alla rinnande vattendrag i norra Europa. Ett restbestånd finns i Limån. Musslan kräver öring för att nyrekryteras, bägge arterna är trängda idag. Mussellarverna lever parasitiskt på öringens gälar. När larverna släpper från gälen, måste de hitta en grusbotten, som är fri från små partiklar. Om bottnen är väl syresatt, kan musslan börja växa, och den blir gammal. Etthundrafemtio år ungefär. Siljansnäs äldsta djur är en flodpärlmussla ! Genom att slipa ett tvärsnitt genom musslans skal kan man räkna årsringar. Det går också att analysera olika inlagrade metaller, där syns t ex när blyet började tillsättas i bilbensin på 1940-talet. Musselskalen kan alltså användas som arkiv över vår industriella utveckling ( och avveckling…). |
|
 Flodpärlmusslor |
|
| Uppströms i Limån ökar artantalet av djur och växter, eftersom ån inte är så påverkad där. Cristatella mucedo, har inget svenskt namn, är ett mossdjur. Djuret beklär stenar, är vitaktigt och kolonibildande, maxlängden är ungefär 5 dm. Svampdjur är ganska vanliga, och överallt syns alger. Många alger är mikroskopiska, men flera syns med blotta ögat. Pärlbandsalgen ( Batrachospermum ), som är en rödalg, ca 5 cm lång, finns i Limån och i ungefär hälften av bäckarna i Siljansnäs. Enligt Gunnar Israelssons avhandling Florideer 1942, fanns ett flertal arter av rödalger i Limån. Idag hittas en art. | |
 En rödalg, Batrachospermum gelatinosum |
Bilden visar en rödalgsart som hittas i Limån. Algen är inte röd, den är blågrön, beroende på att det röda i algen överskuggas av andra färger. Bilden är förstorad ungefär 50 ggr. I verkligheten är den ca 5 cm lång. Den växer på stenar i strömmande partier. Rödalger är vanliga i hav, i sötvatten finns endast några arter. I Siljansnäs finns tre eller fyra arter av rödalger. Bilden visar en del av algen. |
|
Rödalgerna kan berätta om vattenkvaliteten. Finns flera arter av rödalger, är vattnet också bostadsort för andra organismer som också behöver högre pH, konstant vattentillgång och ogrumlat vatten. Rödalgerna sprids med hjälp av fåglar. Sporer fastnar på fågelben, fågeln besöker ett annat vattendrag, och nyetablering sker. Strömstaren lever i och vid vattnet. Den äter insekter. Insekterna har också krav på vattenkvalité. Ser man en strömstare vid ån, vet man att där finns tillräckligt med mat åt den. Där växer troligtvis även rödalger. Därmed är cirkeln sluten. För att identifiera ett artrikt område, en s k nyckelbiotop, behöver man bara kunna några få arter. Limån är socknens största rinnande vattendrag och har stora naturvärden, eftersom där finns musslor, strömstare och rödalger. I Limån står två kraftverk, dels det nämnda Sågkvarn, och dels ett vid Limå bruk. Uppvandrande öring från Siljan fångas i fälla nedom Limå kraftverk och körs förbi bägge kraftverken. 1999 fångades 15 öringar i fällan. Den största var en hona som vägde mellan 5 och 6 kg. Fisken leker uppströms, och på så sätt upprätthålls en naturlig reproduktion av siljanöring. Vad som händer när fisken simmar nerströms, genom kraftverken, är i skrivande stund oklart. Ur naturvårdssynpunkt vore det bäst om kraftverken togs bort. Den siljanöring som leker naturligt börjar försvinna, beståndet hålls uppe av konstgjord reproduktion. Dalälvens vattenregleringsföretag gör årligen utsättningar av öring i Siljan. Flera gånger har fisken drabbats av sjukdomar, genom att odlad fisk hålls i bassänger och kassar. På sikt måste därför den spillra av den ursprungliga öringstammen som återstår få tillgång till lekområden. Vildlevande fisk löper mindre risk att slås ut av sjukdom, eftersom Siljan är så stor, och fiskarna så få. Om vi räknar med att Siljan till ytan är 300 km2, och öringarnas antal i sjön 6000 st, så innebär det två öringar per 10 hektar. Ganska stor skillnad jämfört med odlingskassar, som håller ca 1000 fiskar inom 25 m2 ! Karl-Erik Forsslund skrev om problematiken redan 1921, i delen som handlar om Sollerön - Siljansnäs, långt innan Siljans reglering blivit aktuell. - "Såsom det enda medel, som mot dessa skador kan komma ifråga, anges odling av fisk, framför allt sik i tillräckligt stor skala; en högst underlig logik: ju mer fisk man odlar, dess mer rom kommer att förstöras, och inte ändrar man väl vattenstånd eller fiskarnas vanor genom att släppa ut nya fiskmassor !" Trots att sjöar och rinnande vattendrag är påverkade på olika sätt återstår ändå så mycket fint att se. Vi hoppas alla att det fina får vara kvar och att några områden blir skyddade för framtiden. |
|
|
Fiskar kan ju simma, de tog sig in i sjöarna som bildades när landet höjde sig. Ute på skogen ses idag ett hundratal tjärnar, oftast finns där abborre, gädda och mört. Trots att tjärnarna är små och ligger högt uppe i bergen ! Här har nog människan hjälpt till med spridningen i sen tid. Det sägs att småsjöarna användes som skafferier under tider då proteinbehovet var stort. Genom att bära fisk till fisktomma sjöar, kunde man sen fiska upp dem efter något år, då de växt sig stora! På så sätt har nog många sjöar fått sina fiskarter. Vådsjön ligger 350 m ö h. Bergsimpan trivs där, den har en nordligare utbredning än stensimpan. Ancylussjön (forntida Östersjön) nådde ca 205 m som högst, alltså borde bergsimpan ha spolats dit via isdämda sjöar, eller att den " klättrat " 150 m uppför någon bäck. Ett mysterium! Bergsimpan är inte hittad på någon annan lokal i Siljansnäs. |
|
 Röding |
Rödingen kräver kallt, syrerikt och klart vatten. Vådsjön är den sjö i Siljansnäs som bäst uppfyller dessa krav. Vådsjön är mer än 30 m djup, men har dessutom flera grunda partier, som väl uppfyller kraven på lekgrund. |
|
Andra fiskar som finns i Vådsjön är sik, abborre, gädda och elritsa. Röding är inplanterad, och enligt rapporter verkar rödingen trivas i sjön. Sjön omges av barrskog som växer på grovblockig morän. Siktdjupet är 10 m, vilket är det högsta värdet i någon av socknens sjöar. Vådsjön är kalkad, eftersom den är känslig för syrabelastning. Klarvattensjöar på hög höjd är känsligare i det avseendet, eftersom dessa sjöar inte innehåller de ämnen som skulle kunna binda försurande ämnen. Vådsjön är också reglerad, liksom de flesta andra socknens sjöar. När flottningsepoken tog slut, övertogs dammarna av kraftbolagen. Därför är de allra flesta större sjöarna påverkade av regleringar i större eller mindre grad. Regleringsamplituden på ett par meter innebär att den mest produktiva delen av sjön, nämligen strandzonen, utarmas. Sjön blir därigenom artfattigare och de växter och djur som normalt lever där blir sällsyntare. De flesta andra sjöar i Siljansnäs är mindre brunvattensjöar. De är näringsfattiga och håller ofta ett bestånd av s.k. tusenbröder, abborrar som alla är lika stora ( små ? ). Tjärnarna, med en bård av vitmossa, är naturligt sura. Vitmossan flyter ut och bildar ett gungfly som håller att stå på. När vitmossan bryts ner avger den ett ämne som kallas humus. Humus är brunt till färgen och avger humussyror. pH-värdet ligger omkring 5, som är hundra gånger surare än det neutrala pH 7. Alkaliniteten (buffertförmågan att motstå ytterligare surhet) är obefintlig, humushalten och aluminiumhalten är hög. Enligt undersökningar av kiselalgerna i sedimenten (Ingemar Renberg) har emellertid dessa tjärnar varit lika sura de senaste 400 åren. Humussyrorna buffrar (står emot ytterligare försurning) och abborrarna klarar sig bra, trots att de enligt tidigare böcker i ämnet skulle varit döda för länge sen. Tur att abborrarna inte kan läsa…. Några sjöar saknar fisk, t ex Stentjärnarna, Marutjärn och Digerbergstjärnen. Där finns i stället chansen att se vattenödlor. Större och mindre vattenödlan är ju salamandrar, de klarar sig bra i fisktomma sjöar. I Lundbjörktjärn finns ruda, det är den enda fisk som klarar syrgasbrist. Rudan äter inte groddjur, den äter små växt- och djurdelar. Salamandrarna borde därför klara sig Tjärnen är spännande med häckning av sångsvan och trana. De senaste åren visar sig även den svarta storken. Diskussioner pågår att höja Lundbjörktjärnen, för att få en större våtmark. Hoppas man inte planterar in rovfiskar, tjärnen fungerar ju uppenbarligen bra redan idag. |
|
|
Från Råbäcks fäbod ner mot Alviken rinner Almoån. Den rinner genom byn Almo. 1954 eller 1955 inplanterades en amerikansk fiskart. Det var den amerikanska bäckrödingen, som nu lever och förökar sig i Almoån. Tidigare fanns troligen öring. Konkurrensen från en ny art har nog trängt undan öringen. Det sägs att mink (en annan amerikanare ) har svårare att hitta rödingen. Mink och amerikansk bäckröding har ju levt ihop på en annan kontinent och anpassat sig till varandra. Den svenska öringen kanske inte har samma flyktinstinkt när immigranten hotar ? Hur som helst rapporterar en del fiskare att det lönar sig att meta i ån. En annan fiskart som hittas där är bäcknejonögat. En smal, ca 15 cm lång ålliknande varelse. Rätt mycket är okänt om bäcknejonögat, eftersom den lever nedgrävd i bottnen. Enda gången man ser den är vid fortplatningen, som inträffar i juni. Då virvlar flera nejonögon omkring varann i en slags dans. Det sägs att nejonögat parasiterar på annan fisk, genom att suga fast i den och äta den fläckvis genom sin runda mun. |
|
 Nejonöga |
 I Sverige finns tre arter av nejonögon. Havs-, flod- , och bäcknejonöga. Den art som finns i Siljansnäs är troligen bäcknejonögat. Nejonögat är en broskfisk, till skillnad från alla andra som är benfiskar. Nejonögat saknar gälar, den andas genom hålen i sidan. I stället för ryggrad har den en brosksträng. Namnet ”nejonöga” anses komma från tyskan,” neun Augen ”. Räkna antal hål, så är de sju, plus ögat, den borde heta åttögon |
|
Från Råbäcks fäbod ner mot Alviken rinner Almoån. Den rinner genom byn Almo. 1954 eller 1955 inplanterades en amerikansk fiskart. Det var den amerikanska bäckrödingen, som nu lever och förökar sig i Almoån. Tidigare fanns troligen öring. Konkurrensen från en ny art har nog trängt undan öringen. Det sägs att mink (en annan amerikanare ) har svårare att hitta rödingen. Mink och amerikansk bäckröding har ju levt ihop på en annan kontinent och anpassat sig till varandra. Den svenska öringen kanske inte har samma flyktinstinkt när immigranten hotar ? Hur som helst rapporterar en del fiskare att det lönar sig att meta i ån. En annan fiskart som hittas där är bäcknejonögat. En smal, ca 15 cm lång ålliknande varelse. Rätt mycket är okänt om bäcknejonögat, eftersom den lever nedgrävd i bottnen. Enda gången man ser den är vid fortplatningen, som inträffar i juni. Då virvlar flera nejonögon omkring varann i en slags dans. Det sägs att nejonögat parasiterar på annan fisk, genom att suga fast i den och äta den fläckvis genom sin runda mun. |
|
|
Längst bort i socknen ligger Amsån. Den rinner mellan Amsen och Flaten. Amsån är nu oreglerad. Återställning efter flottningen har skett. När flottningen inleddes tog man upp alla stora stenar som hindrade timrets passage. Idag försöker vattenvårdare lägga tillbaka stenarna. De behövs för att ge skydd åt vatteninvånarna. På alla stenar som kommer tillbaka till vattnet växer dessutom alger, som är mat åt insekter, som är mat åt djur. På så sätt ökar vattnets värde, och kan på sikt ge en större mångfald. Här är ett område som är bland de finaste socknen har. Många små tjärnar och sjöar ligger kring ån. Fiskevårdsföreningen har en stuga med tre bäddar, som man får övernatta i. Inte så långt från stugan ligger Gotpungstjärnen. Där finns en stor källa, man ser i bottnen tre meter ner i källan, hur sanden kastas upp av det underifrån uppträngande vattnet. På andra sidan berget, ( Klyvenhällsberget ) från källan sett, ligger den stora Morkarl - Djupsjön. Hela området är obebott och ligger inom vargarnas revir. För den som vill söka sig bort några dagar till socknens mest avlägsna del erbjuds här en naturupplevelse i avskildhet och i, relativt sett, orörd natur. |
|
|
Siljansnäs sjöar och vattendrag
Sjöar Alviken, Amsen, Byrviken, Brasjön, Morkarl-Djupsjön, Djupsjön, St och lilla Kollsjön, Israelssjön, Flaten, Vådsjön, Lång, Skärsjön, Skäppsjön, Siksjön, Siljan,Yxen, Ösjön Tjärnar Strömmande vatten |
|
 Den lilla skogsbäcken |
De uppräknade sjöarna, tjärnarna och vattendragen är de viktigaste. Ytterligare ett tjugofemtal mindre vatten finns. Alla vattendrag är viktiga i naturen, även de minsta. För att hitta alla, behöver du en karta. När du köper fiskekort i Siljansnäs, så får du en fin karta gratis ! Alla skogsbilvägar är medtagna, skyltar finns uppsatta vid sjöarna. Det är bara att ge sig ut ! |
|
Text: Kjell Leander 2001-10-30, som lovar att flera utflyktsförslag tillkommer i framtiden.
Med tack till Marit Danielsson för genomläsning, Yngve Perjons för bidrag om skog, Sigge Wilhelmsson för tips om klottertall, Tomas Ljung för skriften om värdefull natur i Leksands kommun och Olle Lundback för idén.
|
|
Surt vatten, grumling och dammbyggnader är några orsaker till att musslan är sällsynt. När kraftverket byggdes 1992 vid Sågkvarn flyttade jag och mina elever alla musslor uppströms. Vi hittade ungefär hundra musslor. När vi 1997 letade efter dem hittade vi bara sju stycken. En del förväxlar den vanliga dammusslan med flodpärlmusslan. Dammusslan är vanlig i sjöar, men flodpärlmusslan finns bara i rinnande vatten.
